Njuter av snön som sakta faller från skyn. Människorna runt omkring mig försvinner i sina klagande världar och kvar är jag och ljuset. Varje flinga har sin unika form, sin unika bana ner till marken där den sedan blir en del i helheten, vinterns vackerhet.
Vintern håller fortfarande sitt grepp om världen och jag sitter inne och tittar ut. Ljusens lågor flackar försiktigt där de står i fönstret, nära men fortfarande på rätt sida kylan.
När det är kallt och mörkt är tvåsamheten som mest önskad. Att krypa in i en varm famn, hud som värmer hud, varm dryck som sakta smälter kalla kroppar, som väcker sinnen till liv. Det som sovit vaknar och tillsammans håller vi kylan borta. Två element på högsta värme som eldar varandra.
Det finns en tid när jag blir en del i tvåsamheten. Inte idag, kanske inte i morgon, men den kommer.
