Är det här vad som kallas att göra sig själv en tjänst?

Han är min!

Han står naken i köket med ryggen mot mig. Själv sitter jag ner, njuter av det jag ser. Låter min hand gång på gång landa på hans rumpa som blir rödare för varje slag. Hans stön tänder mig och ivern leker med mina tankar. Jag låter mina fingrar leta sig in i hans hår, ta ett stadigt grepp och drar ner honom till hans plats. Han är vacker där han sitter naken framför mig på golvet. Blicken tittar ner i golvet och han skakar av förväntning. Han får äran att kyssa och slicka mina bröst, leka med mina bröstvårtor. När jag är nöjd säger jag till honom att följa med mig. Långsamt kryper han efter mig vidare in i vardagsrummet där jag säger till honom att stanna. Han är min underbara leksak som gör det jag vill, när jag vill det. Han är underbar och bara min!

Förändringen kom över en dag!

Tidigare skrev jag att förändringen kom över en natt. Fel, det var dagtid.
Mitt vackra långa blonda hår blev avbränt och därefter pojkkort. I min verklighet gick jag från vacker till ful och okvinnlig.

De flesta av er tänker säkert att -Det är ju bara hår, men för mig är det så mycket mer än så. Den närmaste förklaringen jag kan komma är att det var/är min fetisch. Föreställ dig att det som får dig att känna dig sexuell, vacker, åtråvärd tas ifrån dig och du vet att du inte kommer få det tillbaka på många år. Att gå från att vara en sexuellt aktiv och njutande människa till att få samma känslor i kroppen av en man som av ett barn, ingenting sexuellt över huvudtaget.
Min omgivning finner mig fortfarande vacker men som alltid är det en känsla som måste komma inifrån. Det spelar ingen roll vad andra säger när jag själv vill gråta varje gång jag går förbi någonting som reflekterar.

Känslan av att tvätta ett långt hår, att dra fingrarna genom dess längd, variationen i frisyrer.
Borta. Finns inte mer. Försvunnen.

Vad som finns kvar är en igelkott som behöver äckligt kladd för att inte se elchockad ut, som avskyr känslan av kort hår, avskyr känslan att luta huvudet mot någonting för att det är en påminnare, som inte vill lägga sig på kvällen för att det är ett projekt att se "nog vettig för att gå ut" på morgonen och obehagskänslan att vrida huvudet mot kudden. Hur jag än gör blir jag konstant påmind.
Jag vill inte längre träffa personer jag känner för att det varje gång blir en ny kniv i hjärtat.

Kom inte och säg till mig att det inte hände över en dag!

Hur ska jag finna mig själv igen?

Hur kan en människa, jag, förändras så över en natt?
Var jag såhär innan men i förnekelse?
Tidigare njöt jag av att vara vacker, att känna mig sexig och att experimentera. Njutning var till för mig och jag ville uppleva den ofta. Nu glömmer jag bort min sexualitet. När en man tar i mig har det samma verkan som när ett barn gör det, skönt, men ingenting sexuellt.

Är det någon som har varit med om det samma? Hur kom ni ur det?

Som det ser ut idag försöker jag att känna mig kvinnlig genom olika kvinnliga attribut. Jag som tidigare inte brydde mig om smink eller kläder är nu besatt av att försöka känna mig vacker. Besatt av att försöka hitta tillbaka till den skönhet jag var. Till den person som trivdes att se sig själv i spegeln, njuta av att känna mig vacker, ge heta blickar och få heta svar, njuta av uppmärksamheten och känslan av välbehag i kroppen.
Nu vill jag inte synas, inte finnas i den verkligheten. Hjälp mig tillbaka..

Jag har tappat min sexualitet

Så en dag var den avklippt. Den fanns inte längre och när jag själv såg mig i spegeln var där en person som jag aldrig tidigare sett. Hennes rödgråtnaögon saknade glans och utstrålning, ansiktets drag hade ökats av gravitationen, hållningen vittnade om en svunnen tid.