Du saknas mig..

Borde inte den som letar finna?
Är famla i mörkret att leta?

Min syn på min omgivning har blivit otroligt kräsen och dömande. Orden som flyter från mina fingrar är ingenting jag är stolt över. När blev jag en dömande person? Sedan när tror jag att jag är bättre än andra? Tror jag att jag är bättre än andra eller är det för att jag har svårt att finna den kärlek som jag så länge önskat som min värld har blivit lite mörkare? Har min värld blivit lite mörkare eller är det jag som blundar?

Vart finns han som är menad för mig?
Släpper jag mina intressenter för fort?
Vad är det hos mig som gör att jag inte kan se förbi andras fel och brister?
Ser jag mig själv i andra?

Mina tankar snurrar och gör mig bara mer förvirrad istället för klokare.
Det har hänt tidigare så det borde kunna hända igen.
Att han som får mig att bli osäker, han som väcker min lust och som får min kropp att
skrika av uppfylldhet när han tar i mig. Snälla, säg att han finns där!
Den man som kan utmana mig intellektuellt, reta mitt sinne och tända min kropp..
Du saknas mig.

Mmm... mitt öga njuter

Jag vaknar av dina försiktiga pussar och små bett i nacken. Dina händer letar sig smygandes över min kropp och följer varje kurva och förändring med samma intresse som ett barn för det nya och spännande. När sömnen lämnar min kropp för att ersättas med lust känner jag din hårdhet mot min rumpa och intensiteten i dina smekningar tilltar. Du vet hur jag njuter av att ha dig i mig och du är inte sen att lyda när jag svankar mot dig. Din ena hand ligger stark runt mitt bröst medan den andra letar sig fram till mitt lena kön, söker sig fram till klitoris och lekar med och fyller min kropp med lust. Du är en dröm...


En kvinnas plats är i njutningens centrum. Någonting som ni män bör öva på.