Borde inte den som letar finna?
Är famla i mörkret att leta?
Min syn på min omgivning har blivit otroligt kräsen och dömande. Orden som flyter från mina fingrar är ingenting jag är stolt över. När blev jag en dömande person? Sedan när tror jag att jag är bättre än andra? Tror jag att jag är bättre än andra eller är det för att jag har svårt att finna den kärlek som jag så länge önskat som min värld har blivit lite mörkare? Har min värld blivit lite mörkare eller är det jag som blundar?
Vart finns han som är menad för mig?
Släpper jag mina intressenter för fort?
Vad är det hos mig som gör att jag inte kan se förbi andras fel och brister?
Ser jag mig själv i andra?
Mina tankar snurrar och gör mig bara mer förvirrad istället för klokare.
Det har hänt tidigare så det borde kunna hända igen.
Att han som får mig att bli osäker, han som väcker min lust och som får min kropp att
skrika av uppfylldhet när han tar i mig. Snälla, säg att han finns där!
Den man som kan utmana mig intellektuellt, reta mitt sinne och tända min kropp..
Du saknas mig.
Vet inte riktigt hur ditt civilstånd ser ut eller hur länge det varit så, jag kan bara tala för mig själv när jag skriver att en viss cynism, bekvämlighet och en omedveten rädsla har smugit sig in efter nästan sex år som singel..
SvaraRaderaKlart är att dina frågor är liknande mina och många andra som lever ett singelliv.
I brist på svar så fortsätter man analysera sig själv ännu djupare och får som resultat - än mer frågor..
Eftersom önskan om tvåsamhet är större än vetskapen att bara låta det vara och inte aktivt söka efter någon/något - så lär vi få leva ovisshet med våra frågor Daniella.
Med lite tur och med ett mer öppet sinne kanske vi hittar rätt till slut..? ;)
Tack för utrymmet att skriva och läsningen..
//M~F
Han finns där och dyker upp när du minst anar det. Du finner honom när du slutat att leta.
SvaraRaderaKram