Inspirerande förmiddagstankar

Just tagit mig en sväng förbi M:s sexuella livs blogg och det hon skrivit förmiddagen till ära var som plockat ur mitt eget huvud, mina egna tankar.

Som person är jag väldigt öppen, gillar att testa nya saker och träffa nya människor. Att ha någon vid min sida, har jag kommit fram till på senaste tiden, är en önskan eller dröm men att finna en person som kan väcka mitt intresse till den graden att jag vill stanna kvar och inte tappar intresset känns för ögonblicket omöjligt.

Att smickra mig, kan funka, att vinna mitt första intresse, inte så svårt det heller men att fånga mig. Med det menar jag att kunna ge mig den utmaningen och stimuleringen att jag inte tappar viljan att lära känna och ha nära. Ska det vara så omöjligt?

Jag tror på trohet. Dessvärre känns tanken på en livslång relation lika overklig som att Mr. Right skulle plinga på dörren i skrivandets stund.

Har jag relationsångest eller bara spring i kroppen som en treåring? Är det botligt?

Verkar som att allt för många i vår omgivning är i relationer för att ha en relation, inte för kärlekens skull. Pratade med bekanta för ett tag sedan och en av killarna är i en relation med en tjej som är överjävlig. Han ser det som en trygghet. Ingen annan vill ju ha henne så han kommer inte bli lämnad. Det är en sak jag vet säkert, en sådan relation kommer jag göra allt för att undvika.

Det jag spontant saknar i en relation är den vardagliga närheten. Att pussa honom i nacken när han diskar, att duscha tillsammans, myset innan det är dax att släcka lampan för kvällen, vänligheten och kärleken i de ögon som smeker mig med blicken.

Jag trivs som singel och tycker det är självdestruktivt med dåliga relationer. Därmed inte sagt att även jag behöver en varm kropp som kramar om och ger mig all uppmärksamhet för en stund. Att finnas lite extra.

Tankarna fortsätter att flöda. Jag ska ge dem lite tid till innan jag fortsätter skriva.