Saknar att sakna

Nu har jag klurat lite till och tankarna går som de ska igen.

Jag saknar att sakna.

Våren är kommen och med den verkar allas känslor vakna till liv igen likt den blomma som söker solens varma smekning.

Dagen till ära har jag varit i sällskap med två otroligt nyförälskade personer. Ni vet den sorten som drunknar i varandras ögon och som inte kan hålla händerna ifrån varandra mer än några sekunder åt gången.

Det är en känsla som jag saknar så oerhört mycket! Fjärilar i magen, att vara en fjant så fort hans namn nämns, att skicka gulliga hälsningar och att bli alldeles varm bara av tanken på honom.

Har tänkt efter och konstaterat att jag verkligen har saknat två personer i mitt liv, två män för att vara mer exakt. Den där saknaden som får tårarna att rulla ner för kinderna och får kroppen i uppror, den sortens saknad som skriker efter bekräftelse och som bara kan botas på ett sätt.

När han ser in i ögonen försvinner allt ont. Hjärtat slår dubbla slag och hans vidröring sänder blixtar av njutning genom kroppen. Tiden stannar och det är bara där och då som existerar, bara nuet som spelar roll.

Jag vill försvinna i tiden. Drunkna i en annan människas ögon. Bli förtrollad och förblindad. Älska och vara älskad.